Det ovanliga provocerar

Har de senaste dagarna försökt få klarhet i om ordföranden i regionala etikprövningskommittén i Linköping helt på egen hand kan bestämma vem som får komma på möten. Jag är inte välkommen att fullfölja mitt förtroendeuppdrag om jag tar med min fem veckor gamla son som ammas. Detta beslut har nämndens ordförande tagit helt själv. Jag har varit i kontakt med utbildningsdepartementet och frågat om det finns några regler som ger ordföranden rätt att neka mig att delta på sammanträdet. Idag fick jag svar. Nej det finnas inga sådana regler. Det finns inga centrala regler alls som talar om vilka rättigheter och skyldigheter ledamöterna i kommitterna har. Sådant bestäms av varje kommitté själv som är en egen myndighet. Alltså, om det finns regler så ska dessa beslutas om lokalt. Jag försökte fråga om det innebär att ordföranden kan ta vilka godtyckliga beslut som helst angående ledamöterna men fick inget svar mer än att hon förstod vad jag menade men inget kunde göra för att hjälpa mig. Nu var det ju inte hjälp iform av uppläxning av ordföranden jag var på jakt efter utan vetskap om vilka regler som gäller. Dock, om det är så att det är lokala regler som kan reglerar ledamöternas rättigheter så ska väl dessa beslutas om någonstans. Oavsett vilket så känns det konstigt att en ordförande kan ta dessa beslut själv därför att han tycker på det ena eller andra sättet.

Frågan om mammor och föräldraskap verkar reta upp många människor. Om man vill kunna få vara med på ett hörn låter det som man kräver kompletta särlösningar och att alla ska anpassa sig efter mig. Kvinnor och män som gör det oväntade när det gäller föräldraskap, kvinnor som inte nöjer sig med att sitta hemma och amma och kanske på sin höjd baka bullar och män som tar ut halva föräldraledigheten blir ifrågasatta. Det är så provocerande för så många människor. Att bryta mönster på det här området är fortfarande år 2008 något av ett tabu.

Det är inte det faktum att jag inte får delta på sammanträdet som jag retar mig mest på. Utan godtyckligheten. Jag är förtroendevald på detta uppdrag. Han borde inte ha rätten att iförväg be mig hålla mig borta från ett sammanträde. Om jag stör på ett eller annat sätt ska han självklart ha rätt att be mig eller någon annan som stör att avvika från mötet men han antar redan från början att det kommer bli problem om Hugo, fem veckor deltar. Han målar upp hur jobbigt det kommer att bli för mig och Hugo på mötet utan att veta ett skvatt om så är fallet. Sådant brukar i vanliga fall kallas fördomar.
Jag hoppas att han och alla andra som tycker att detta beslut är helt rätt också tycker det är olämpligt med människor som småpratar om annat på möten, låter sin mobiltelefoner ringa högt och ljudligt eller läser papper som inte har något med aktuellt möte att göra.
Antalet förtroendevalda minskar kraftigt. De som kan tänka sig att ta ett politiskt uppdrag har aldrig varit färre. Vad beror det på? Kanske kan det ha något att göra med att formerna för politiken känns stela och otympliga. Ska våra politiker verkligen representera alla, folket, måste också formerna för att alla ska kunna delta förändras. Stora grupper av befolkningen finns idaginte representerade i de beslutande organ. För mig är det ett demokratiproblem. Idag är mötesstrukturen upplag så att det är någon annan som ska ta hand om det andra, det privata. Så ser det inte ut för många idag. Alltså. Kanske måste vi se på barn och föräldraskap på ett helt annat sätt. Om barn som ammas kan vara med i plenisalen i riksdagen så ska det nog gå bra på två möten i etilprövningsnämnden i Linköping.