hat genom alla tider

I väntan på att jag ska luncha med en kompis smiter jag in på utställningen om svenskarna och nazismen som just nu visas på arbetets musseum i Norrköping. Jag tidigare sett den här utsällningen när den visades i Göteborg i somras. Ändå minns jag inte alla bilder. Vid en stor vägg hänger en bild på en flicka i klänning och rosett i håret . Bilden ser ut som många många foton som jag sett förr från 30-40 talet. En uppställd proträttbild på ett sött barn. Men den är också annorlunda för flickan har en stor davidsstjärna på bröstet. 30 och 40-talets symbol för dem man skulle akta sig för, för dem man avskydde. Bilden är otäck på många sätt. Flickan på bilden är trots att hon är fler år äldre mycket lik min egna dotter. Dessutom ser hon väldigt glad och sorgfri ut. Jag undrar vad som hänt henne. Fick hon leva vidare. lyckas hon fly eller gick hon samma öde till mötes osm miljoner andra judar under andra världskriget.
I vecka har jag sett tv-bilder från gaza. Nya döda i nya attentat. En judisk man talar i tv om att Gaza skulle vara mycket bättre utan Palestinierna. Mycket renare säger han. Bilden av flickan kommer upp i mitt huvud. Hon kunde vara någon av hans förfäder. Det är märkligt hur lätt man glömmer. Trots att den egna historien är fylld av utrotning och hat väljer man samma utryck om andra som har sagt om en själv och det folk själv tillhör. Orden är hemska att ta till sig. Varför denna inskränkthet. Varför detta hat. Vi har ju sett vart det leder. Ändå ser vi det varje dag. I min vardag, i din vardag och i Gazabornas vardag.
Flickan på bilden om hon lever är i dag nästan 80 år gammal. Vad har hon att berätta om hat och det som hon upplevde under 30- och fyritalet i Tyskland. Kan det hon har att berätta säga något, förändra något av det som många människor lever under varje dag, kan hon förändra mannen i Gazas inställning till sina medmänniskor?