Ta Ansvar--stick iväg med svansen mellan benen.

Över 150000 människor dog i tsunamin, av dem var över 500 svenskar. En tragedi för alla som drabbades, vars familjer slogs i spillror eller vars livsgärning på bara några sekunder förvandlades till kaffeved.

Händelsen den 26/12 förra året var en naturkatastrof orsakad av en jordbävning på havsbotten som i sin tur orsakade en stor jättevåg, Tsunamnin. Jättevågen är ingens fel och ingen kunde stoppa den, den bara kom och orsakade förödelse och död.
Denna katastrof vill borgerliga politiker och borgerliga ledarskribenter göra partipolitik av. Det känns lågt och det känns ovärdigt.

Jag kan inget om hur krisledningar bör organiseras men så mycket kan jag förstå att den organisation som finns och fanns på regeringskansliet och UD annandagen förra året inte var tillfredsställande. Nu vet vi att delar av räddningsarbetet inte fungerade, att det kom i gång för sent. Vad blir konsekvensen av detta? Jo, och det är nu som jag inte riktigt hänger med. För de borgerliga partiledarna ( förutom Maud, var är hon??) har i ett allt högre tonläge krävt att personer i regeringen skall avgå och höga tjnstemän säga upp sig, på så sätt menar de att dessa tar sitt ansvar. Anna Larsson har på sin blog har skrivit en likande text om detta och jag delar hennes åsikt. För hur tar man sitt ansvar om man bara sticker? Att ta ansvar måste väl också innebära att försöka ställa tillrätta och göra förändringar utifrån det som fungerat dåligt. Om Freivalds eller Persson bara sticker utan att något endaste dugg har förändrats vad är då poängen, förutom då förstås att göra partipolitik av människors olycka. Jag kan självklart hålla med om att ibland måste människor lämna sitt uppdrag för att man är direkt olämplig på den posten men det kan aldrig stanna vid själva avskedandet. Upplever man brister i en organisation måste dessa rättas till, annars blir det ju likadant nästa gång.
Dessutom måste stat och även andra organisationer vara förberedda på många olika katastrofer. Nästa katastrof blir sannolikt inte en tsunami utan något helt annat. Hur står samhället rustat för detta ännu okända?

Varför är vi så pigga på att kräva människors huvuden på ett fat, att någon skall pekas ut som ansvarig? Laila Freivalds må ha betett sig oengagerat och inte vidtagit nödvändiga åtgärder i räddningsarbetet men hon har inte orsakat någon Tsunami, den bara hände och den hade hänt oavsett regering eller personer på olika ministerposter. Vissa saker är helt enkelt inte någons fel, de bara händer och det är många gånger fruktansvärt tungt att veta.

Eftersom borgerligheten nu skriker om avgångar till höger och vänster och att någon måste ta sitt ansvar kan man väl förmoda att de fyra borgerliga FÖRE Tsunamnin drivit frågan om förändringar i statens krisberedskap. Eftersom de med sådant tonläge och självsäkerhet kan säga att det som nu görs eller inte görs är så fel kan man väl anta att deras mycket välformulerade förslag om förändringar blivit nedröstade eller inte tagna på allvar. Jag skulle gärna vilja veta hur borgerligheten drivit dessa frågor FÖRE Tsunamin vilket jag antar att de gjort eftersom de med sådan kraft kan påstå och stå raktryggade i att den sittande regeringen har gjort allt så fel.

Jag vill veta hur detta skötts om en borgerlig regering haft makten. Som Torbjörn Gustafsson sa i Corren häromdagen, kanske hade inte ens Tsunmanin inträffat om Reinfeld varit statsminister.