Sorg med olika värde

Är all sorg lika mycket värd? Är alla tragedier lika fruktansvärda och hemska? Det spontana svaret på den frågan är naturligtvis ja, men vid närmare eftertanke är jag inte lika säker. I Dagens Aftonblad kan vi läsa om anhöriga efter Tsunamin som anser att staten skall ersätta dem för resor tillbaka till Thailand, få ersättning för andra utlägg eller för sitt lidande. Detta tänker staten om man får tro artikeln i Aftonbladet inte göra och upplägget av artikeln var sådant att vi som läsare skall tycka att detta var fel av staten.

När jag gick på gymnasiet dog av mina kompisars mamma i en bilolycka. Pappan låg på intensiven i flera veckor och svävade mellan liv och död. Kvar fanns min kompis och hennes bror. Jag har en annan kompis vars bror dog av insulinfall i sin diabetes. Han låg flera dagar i hallen utan att någon hittade honom. I samma Aftonblad som vi kan läsa om Tsunaminoffren kan vi läsa om en kille som räddade livet på sin flickvän, som bestämt sig för att hon inte ville leva längre, genom att putta bort henne från järnvägsspåret med det resultatet att han själv mötte en omedelbar död av det väntade tåget.
Exemplen på tragedier kan göras hur lång som helst. Vi kan alla berätta tragiska historier från verkliga livet vilka innefattar ond bråd död, där livet förändrats på bara några få sekunder. Allt detta, inklusive Tsunamin förra året, är ofattbara tragedier för den som drabbas. Jag hoppas att jag aldrig någonsin får veta hur det känns att mista hela min familj.

Men jag ställer mig ändå frågan om tragedin blir större för varje enskild människa om katastrofen de varit inblandade i också drabbat många andra och dessutom rönt ett stort medialt och allmänt intresse. Har en person som mist sin mamma i Tsunamin mer rätt till ersättning från staten än min vän vars mamma dog i en bilolycka, en olycka som fick en liten notis på vänsterspalten i den lokala tidningen Hallands Nyheter? Är min väns lidande mindre därför att hon och hennes familj var de enda som drabbades av olyckan? Har den som varit med i Tsunamin rätt till mer sympati och omtanke än den vars barn dött i en ”vanlig” trafikolycka och genom detta blivit ensam kvar?

Staten betalar vanligtvis inte ut ersättning till offer för olyckor och tragedier, det sköter försäkringsbolagen. Skulle den göra så skulle en mycket stor del av statens pengar behöva användas eftersom katastrofer och tragedier drabbar oss människor varje dag.

Självklart skall och kan man inte jämföra lidande och olyckor men jag tycker ändå det är intressant att se hur man från olika håll med sådan självklarhet framhåller att staten skall ta ansvar för en del offer men inte för andra. Har man råkat ut för något svårt och traumatiskt skall man få hjälp att bearbeta och få socialt stöd men den hjälpen skall gälla alla, oavsett om du mist din familj i en bilolycka eller om du miste den i Tsunamin. Lidandet är precis det samma för den som drabbas.