I dag var det dagen D. Dagen då kongressen skulle ta beslut om föräldraförsäkringen. Berit Andnor har in i det sista visat sig kallsinning till alla typer av kompromisser, nej tack det är partistyrelsens förslag som gäller oavsett vad ni tycker.
Det har tisslats och tasslats in i det sista och som ett slutligt förslag lade Maria Augustsson från Göteborg ett förslag som hon och många andra ss såg som en kompromiss, en kompromiss som lyder: Att mer tid skall knytas till vardera föräldren. Enligt mig alldeles för mesigt men dock en kompromiss. Berit sa nej under hela debatten och sedan när ingen var kvar på talarlistan sa hon att förslaget i texten som handlar om ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen skall skickas till redaktionsutskottet för bearbetning. Jaha, snacka om antiklimax. Vad innebär detta då? Nu väntar vi och ser vad redaktionsutskottet kommer fram till.
Debatten i frågan var spännande. En blandad grupp människor däribland jag talade om både kvinnors och mäns rätt att på jämlika villkor delta på arbetsmarkanden och att kvinnor och män på lika vilkor skall få vara nära sina små barn.
Sedan fanns det talare som menar att familjerna själva måste få välja , att vi inte skall gå in i familjer och peta, att många många familjer inte har råd att låta den som tjänar mest (mannen) stanna hemma längre tid än de två pappamånaderna.
Att stanna hemma länge beskrivs som ett problem för mannen och som något helt naturligt för kvinnan. Så är det inte alls. Många män vill vara hemma längre än i dag men har kvinnor som inte vill släppa i från sig fler månader än just pappamåanderna. I andra änden finns det många kvinnor som vill gå tillbaka till jobbet tidigare men eftersom hon förväntas vara hemma så kan hon inte det.
I min delegation säger många att man inte har råd att låta den som tjänar mest vara hemma. För mig handlar allt i livet om prioriteringar. Jag och min pojkvän skall ha barn i mars. Vi skall dela lika och vi har valt, eftersom vi ska ha barn, att prioritera bådas tid med bebisen och prioritera bort andra saker. Vi kommer inte köpa någon ny bil och vi kommer att dra in på andra saker. Det är det värt. Livet handlar om att prioritera och om man inte kan prioritera bort något i sitt liv när man får barn och använder det som argument för att inte stanna hemma, ja då undrar jag hur bra förälder man är egentligen.
Baren behöver båda sin föräldrar tidigt i livet, det är viktigare än min nya bil eller att bygga ett nytt hus.
Jag har vänner där hon tjänar hälften av vad han gör. De har prioriterat att dela på tiden därför att han ser det som sin rätt som pappa att få vara med sitt barn tidigt i livet.
Debatten om en mer individualiserad föräldraförsäkring tar fram det mest konservativa i människor, om mammors rätt till barnet och om familjers val som inte är något val. Vi ska inte peta, men vad mer ska vi inte peta i? Vi får inte aga våra barn, det säger lagen, är det också att peta?
Min man har rätt att vara hemma halva tiden med vårt barn, den rätten kan jag inte ta i från honom. Vi kommer att dela, helt av oss själva, alla gör inte det. Det är synd och därför hoppas jag att vi någon gång inom en inte alltför lång framtid kan ta beslut om att indisvidualisera försäkringen för allas och främst barnens skull.
Slutligen vill jag säga till alla de som säger att detta inte är fråga vi vinner på i valrörelsen. Vi har massor med förslag i vårt partiprogram som av olika anledningar inte kan föras fram i valrörelsen 2006, frågan om republik är en sådan fråga. Men det är visionärt, det säger något om våra värderingar men vi kan välja när det är bäst att lägga olika förslag. Det samma gäller föräldraförsäkringen. Vi måste våga vara visiionära, peka ut riktningen. Tänk om socialdemokrarin genom hsitorein sagt att de måste vänta att ta beslut om förändringar till opinionen vänt, tänkt så många visioner och reformer som inte varit verklighet i dag.
Jag blev inte politiskt aktiv för att jag skall sitta ned och vänta på opinionen, jag blev politiskt aktiv för att jag vill färändra samhället genom mina ideer och visioner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ska man se Perssons uttalande om att det inte blir någon ytterligare kvotering som ett vallöfte? (Nu har ju visserligen det hela modifierats, om vi mot all förmodan skulle utöka försäkringen skulle det avsättas tid till mamma och pappa (om den fördelningen skulle vara 50/50 eller något annat har iofs inte framgått)). "Vi lovar att vi under kommande mandatperiod inte ska genomföra den reform som förmodligen skulle ha störst avgörande skillnad på jämställdheten i det här landet. Vill ni ha jämställdhet och feminism får ni söka er någon annanstans." Ungefär så låter det i mina öron. Det är dessutom lite intressant att stödet för ökad individualisering är som störst bland de grupper som faktiskt står på tur för att bilda familj, de unga. Vad spelar det för roll vad en 50 årig metallarbetare tycker om föräldraförsäkringen om han ändå inte tänker skaffa fler barn? Egentligen. Vill vi, den kommande föräldragenerationen öka inidvidualiseringen, ge oss det då!
Desillusionerad.
Jag upplever en spännande uppdelning i den här frågan mellan olika grupper. Flera män, både de som är gamla och unga, som jag talat med här nere har tyckt att förslaget om delning är bra. Med lagen i ryggen kan de vara hemma mer. Deras kvinnor har inte velat "släppa ifrån sig" makten över barnen och arbetsplatsen ser ner på män som är hemma med barnen längre än normen.
De som är mest konservativa är kvinnor runt 50. Har under veckan fått höra av kvinnor " ja ja du vet inte hur jobbigt det kommer att bli att släppa i från dig bebisen efter ett halvår till pappan"
Jo svarar jag, du tror inte det är jobbigt för honom att gå tillbaka till jobbet när bebisen bara är 10 dagar gammal?
Dessutom är vi precis lika bra eller dåliga på att ta hand om vår bebis.
Unga av både könen är mer progressiva i frågan, det märktes i debatten, men gubbsen är absolut inte mest konsverativa i den här frågan!
Ibland går det långsamt men det går iallafall framåt. Debatten visade ett par viktiga saker:
- det finns ett starkt engagemang bland de aktiva i socialdemokraterna för ett mer jämlikt uttag av föräldraförsäkringen. Det är även partiledningen medvetna om nu.
- de som önskar en ökad individualisering vann opinionen - både i kongressalen och i övriga samhället. Och eftersom (det enda hållbara?) argumentet från de som ingen vill göra är att opinionen inte är mogen - ja, då betyder väl det att vi kommit ett stort steg närmre en reform?
Jo, jo. Man kanske kan se några ljusglimtar och det var väl ganska väntat att vi skulle förlora frågan men jag blev grymt besviken på Perssons uttalande i ekot innan debatten ens börjat. Vad ska vi med partikongresser till om en socialdemokratisk regering gör som den vill i alla fall. Då får vi alla bli polsek på SB för att få makt och inflytande. Vilken mardröm!
Skicka en kommentar