Klass mot klass

I början av sommaren blossade ett klasskrig upp. Alltså vem som har rätt att beteckna sig som arbetsklass. Ebba von Sydow på Expressen hade tydligen på sin blogg skrivit att hon tillhör arbetarklassen eftersom både hon och hennes föräldrar arbetar, arbetsklass alltså. En något annorlunda definition av arbetarklass eftersom Ebba tydligen tillhör den bättre bemedla delen av svenska folket. Kritiken från vänster lät inte vänta på sig. I sitt Almedalstal tog Marita Ulvskog upp just denna blogg och frågade om Ebba och hennes föräldrar, som då tydligen har det ganska bra, är arbetarklass; vad är då städerskan som städar hos direktören eller företagsledaren?
Expressen var inte sen att kontra. Marita tjänar minsann över 80000 i månaden och skall inte komma här och tala om arbetarklass. Hon umgås inte med de arbetare hon själv talar sig varm för menade Expressen. Alltså. Marita Ulvskog skall inte tala om arbetarklassen (vilka nu det är) eftersom hon tjänar pengar och har ett jobb som gör att hon umgås med andra som inte heller tillhör denna så kallade arbetarklass.
Likadant är det med Göran Persson. Han bygger en lyxkåk i Sörmland för många miljoner och därför kan han inte enligt en nästintill enig borgerlig ledarskribentkår längre företräda socialdemokratin.(!!??) Hade han på ett bättre sätt företrätt socialdemokratin om han bott i en trea i Katrineholm och kört runt i en gammal 240? Blir Göran Perssons värderingar och politiska tanke annorlunda ja kanske rent av falsk för att han har möjlighet att bygga ett stort och dyrt hus. Var går gränsen för vad en sosse får göra för att få kallas en "äkta" sosse?

Jag började att tala om klass. Jag tror inte att klass nödvändigtvis behöver definieras från hur mycket pengar man har. Själv växte jag upp i en familj där mamma var sekreterare och pappa jobbade på fabrik. Vår inkomst var ungefär den samma som de familjer där föräldrarna arbetade som bibliotekarie eller lärare, många gånger bättre. Trots det vill jag ändå hävda att vi tillhörde arbetareklassen och de, lärarna och bibliotekarierna medelklassen.
Barnen till lärarföräldrarna hade en trygghet som jag inte hade. De visste hur de skulle bete sig i skolan, vilka koder som skulle användas och hur fröken och de andra vuxna i skolan pratade och vad som förväntades av barnen, utan att någon sagt det. Det hade jag ingen aning om . För mina föräldrar var skolan auktoritär och något man skulle klara av innan arbetslivet gjorde sig påmint.
När jag skulle gå in på Göteborgs universitet för ett par sedan för att hämta en ansökningsblankett stod min pappa kvar utanför. Universitet är för honom överhet, ett finrum dit han inte har tillträde. Sådant tänker inte medleklassen på. Universitet och utbildning är ett naturligt steg på vägen till exempelvis drömyrket. Jag var den första att studera i min släkt och jag är inte ens 30 år.
Klass handlar för mig inte alltid om ekonomi. Det handlar lika mycket om en trygghet och en säkerhet inför det som livet bär med sig. Hur man skall föra sig och vad som är rätt och fel . Min bild av arbetarklassen är en ständig rädsla att vara fel, speciellt om vi har kommit in i finrummet, där vi i egentligen inte får vara. "När skall de upptäcka att jag bara är fejk" brukar vara många klassresenärers ständiga undran. Hur skall jag bete mig, vilka koder gäller här. Något sådant tror jag inte Ebba von sydow har upplevt.
Undrar dessutom varför det är så eftersträvansvärt att vara arbetarklass. Varför Ebba frivilligt vill ta på sig det epitetet? I hela mitt liv har jag kämpat för att få det annorlunda, att ha det bättre och komma till en annan miljö. Arbetarklassen vill inte vara kvar i sin fattigdom, ekonomisk eller social, man vill förändras. Om man får pengar är det inte fel och skamligt att visa det genom att exempelvis köpa ett hus eller en bil. Det är ett tecken på att man har lyckats-- men behöver inte alls vara ett tecken på att man övergett sina ideal.