Två funderingar, en läskig bok och ett dopp i Roxen

Idag har jag badat för första gången i år, ja jag vet att jag är badkruka av stora mått men det står jag för. Varmt och skönt var det fast jag hade föredragit att bada i havet och inte i lilla sjön Roxen som blev platsen för 2005 års premiärdopp.

Så här iden sena timmen när TV4:s nyheter precis rapporterat att moderaterna har 35% enligt demokop och socialdemokraterna bara 29 borde jag vara nedslagen och utan hopp men faktiskt inte. Lyssnade tidigare under kvällen på Marita Ulvskogs tal i Almedalen. Full av skepsis bänkade jag mig i min utslitna soffa för att lyssna. Skulle hon klara sig eller skulle jag återigen konstatera att människors besvikelse över socialdemokratin är befogad?
Jag måste säga att hon klarade sin Almedalspremiär galant. Hennes tal var visionärt och fullt av framtidstro. Hon lyckades, genom tv-rutan hem till mig i Linköping, förmedla en bild av en socialdemokrati som har mycket kvar att ge. Borta var den trötthet vi många gånger den senaste tiden varit vana att se. Om socialdemokratin fortsätter tala om visioner, om vad vi vill och hur vårt Sverige, ett Sverige som vi aldrig blir nöjda med, som vi ständigt vill förbättra, skall utvecklas, tror jag hur hopplöst det än kan te sig just nu, faktiskt att det kan gå vägen i nästa års val även om vi förstås har mycket kvar att leva upp till och bevisa.

Min andra fundering för kvällen gäller det stundande G8-mötet. Demonstranter från världens alla hörn har samlats i skotska Greeneagle ( tror jag att stället heter) för att protestera mot att ledarna för världens åtta rikaste länder samlas och samtalar. Argumentet från en av de intervjuade demonstaterna var att ledarna inte skall tro att de är de enda som skall bestämma i världen. Nej självklart inte. Men det faktum att de är just ledare för världens åtta rikaste länder leder per automatik till att de har mycket att säga till om. De kan genom den politik de för påverka och sätta dagordningen för resten av världen. Så är det oavsett om vi gillar det eller inte. Enligt min synpunkt måste det väl vara bättre att dessa åtta herrar, med all den samlade makt de besitter, träffas och samtalar än att de inte gör det. Undrar vad demonstranterna, som med allt vad de förmår försöker störa mötet, anser vara alternativet, att de inte samtalar och istället en sätter sin egna agenda var och en för sig. Jag har alltid trott på samtal och diskussion, det möjliggör mer än konfrontation och kallt stillestånd. Om det politiska samtalet, oavsett mellan vilka det sker, omöjliggörs har vi förlorat en stor och viktig del av demokratin. Med kalla kriget i nära minne anser jag det bättre ja rent av positivt att världens länder, de länder som en gång stod på olika sidor av den mur som delade världen, som varit dödliga fiender, i dag samtalar med varandra. Däremot är det självklart att G8-ledarna måste visa stor ödmjukhet inför den värld som finns utanför deras gemenskap men ändå alltjämt är beroende av dem och de beslut de tar.

Nu skall jag snart gå och lägga mig. På nattduksbordet just nu ligger boken ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. Det är en skrämmande bok som visar sig stämma kusligt väl med en verklighet jag många gånger ser om kring mig. O tro mig, det är inte något positivt.