Tankar om orden

Hur hinner alla med. Alla dessa bloggare på nätet. Varje dag spännande, genomtänkta ( nåja ialla fall några) inlägg. Ju svårare och krångligare dessto bättre. I alla fall om man tittar på det parti jag själv tillhör. De skribenter, främst bloggare, som gör kopplingar ingen annan gjort eller tänker tankar ingen annan gjort, är de som prisas för sina texter och sin politik. Att "bara" skriva att bögar ska ha samma rättigheter som heterosexuella eller att ingen ska diskrimineras för sin åsikt eller hudfärg, det räcker liksom inte. För att det ska vara bra måste det vara krångligt. det självklara, det som hjärtat är fullt av och som många gånger är enkelt, är inte fint nog, är inte tillräckligt.

Själv håller jag mig nätt och jämt över vattenytan med jobb, politiska uppdrag och min familj så klart. Mitt bloggandet får komma i andra hand eller kanske 57:e. Sitter här på lunchen med daton i ena handen och gaffeln i den andra. Försöker skriva något klurigt för min egen del för en gångs skull. Skriver ju oftatst för andra så kraften räcker inte riktigt till för egen produktion.
Tänker på skrivandet, att jag själv inte hinner, men också på skrivandet i det socialdemokratiska partiet.

Eric Sundström är chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken. Han har efterlyst en breddpå skribenterna i rörelsen. Så långt allt gott. Men efterlever han, som verkligen kan påverka, sin egna önskan. Nja. Tittar man på krönikörerna i hans egna tidning känns kanske inte bredden så stor. Tittar förstrött i de senaste nummren. Namn som Åsa Westlund, Maryam Yazdanfar, Jonas Morian och Helena Markstedt är några av krönikörerna . Inget fel på dem men att de skulle visa på en bredd bland skribenter i vårt parti det håller jag verkligen inte med om. Alla är mellan 20 och 35 och alla bor i Stockholm. Alla jobbar eller har jobbet med politik och är väl insatta i politiken. För att få en bredd i skrivandet, en målsättning jag delar. Måste skribenterna vara mer heterogena än de namn jag räkande upp ovan vad gäller ålder, bostadsort och politisk aktivitet.

Kanske det beror på det som jag tänkte skriva om härnäst, nämligen professionaliseringen av det politiska skrivandet. När jag stod i kön in till partikongressen för någon vecka sedan stod jag bakom en av alla de sossar som gått från partiet till pr-branschen. Han får frågan vad han jobbar med och säger då att de gör allt inom pr till och med skriver insändare. Insändaren har varit medlemmens eller den upprörda medborgarens verktyg. Nu proffessionaliseras också den. Det är inte Ok att Kalle blir arg för vägguppen och i affekt skriver en insändare där han klagar på kommuen. Nu ska politiken och kritiken av den samma skötas av proffs. Arbetarekommunen ska inte längre ha skrivarcirklar och skrivarkvällar där man tillsammans kommer på ämnen för insändare. Det ska proffen på pr-byråerna göra. Det är en trist utveckling. Skrivandet är något fantastiskt kul. Arbeta med orden, väga och välja. Det ska inte profffsen göra. Orden är till för oss alla. Det är demokrati att alla ska kunna skriva och kunna göra sin röst hörd även om man inte har lön för det.

Nu har jag hunnit skriva en ganska lång blogg. Lunchen är slut och Persson dokumentären rullar i bakgrunden på dataskärmen. Den får jag skriva om någon annan dag liksom barnkalaset häromdagen